Jag sitter i Orsa, vilket jag idag konstaterat inte är värd min tid för ens tjugo pesos. Det har varit trevligt stundvis.

Jag hann aldrig förklara för Carina hur glad jag är att hon om någon lyckats åstadkomma något med mitt hår. och att jag faktiskt känner mig nöjd. inte om tre veckor, utan just i detta nu.

Dessutom känner jag redan ångest inför dess utväxt som ska komma, bara för att ingen kan klippa det som hon gjorde. Hon vill inte göra det igen. jag är krävande men nöjd. Som en kund ska vara. Som en vän ska vara.

Tack i alla fall.

Tillsammans är vi mindre ensamma men vi är alltid ensamma.

När det inte längre är vi, det är då vi hör hur det ekar i väggarna.

Det fick Orsa mig precis att inse.

Jag har ingen, förutom Elin.

Utan Elin är jag ett skal med gegga inuti som bara ruttnar mer och mer.

SANNING lever man sällan längre på.

Farväl.