När man tror att saker och ting tar en vändning till det bättre, kan man börja fundera på om det verkligen kan vara så simpelt att få en härlig tillvaro.
Som jag fick uppleva i juni detta år. Jag var på Sweden Rock festivalen, mötte en massa trevliga människor, drack öl och lyssnade på hårdrock av alla dessa former. Det gick framåt på jobbet. Jag kände mig både stimulerad och motiverad.

Pengar hade jag över till nya kläder, resor och andra nödvändiga måsten. Och mycket därtill. Varför skvätta tårar till det? Jag var ju lycklig!
Sen kom dödsstöten lagom till midsommar.
 En mycket underbar människa, så sant som en av mina närmaste vänner dog plötsligt av något jag inte vill uttala mig om. Då förstod jag helt plötsligt vad jag hade förlorat. Och vad jag egentligen hade.
 Först var jag bara ledsen och sörjde. Senare tog samvetet ett rejält grepp om mig och sa att jag inte hade besannat min vänskap till honom.

Det hade jag visst. Och jag vet att han visste vart på jorden jag stod.

Vad annat kunde jag visat honom mer än respekt, trygghet och tillgång till mitt inre? Ingenting.
 Tyvärr så är jag så pass cynisk och självgod att jag tror att alla människor har fel och inte förstår. Att ingen förstår hur mycket Tommys bortgång plågar mig.
Inte en dag går utan att jag sörjer, tänker, överanalyserar och plågas.
 För vardag som går saknar jag honom alltmer och ju mer jag måste inse det faktum att jag aldrig kommer att få krama om honom igen, finnas där till hands eller skratta åt hans helt orginella person gör att min egen person går under jorden. Jag står bara inte ut.
 Att gå till hans gravsten känns mest bara underligt. Han ska inte vara där. Det är fel. Jag vill gå dit och prata med honom men också hoppas på att han lyssnar.
Därför vill jag lägga till en textdel av The Fray med låten; How to save a life, för att uttrycka min frustration.

I pray to god he hears me.

Where did I go wrong? I lost a friend,
Somewhere along in the bitterness.
And I would have stayed up with you all night,
Had I known how to save a life.

---

I all förglömnad skall jag minnas dig,
som den vän du varit för även mig.
Trots det skall vi förevigt vila var försig.
Jag saknar dig.

Jag genomgår en stor förändring i mitt liv, kan jag åtminstone hoppas på. En flytt bär iväg till ett helt nytt samhälle, med nya människor, med en helt ny dialekt och nya tekoppar (intressen).
Det är sådana här gånger man ofta blir påmind om att man lever. Vad lider jag av nu, måntro?
Nackspärr (som inte är av den minsta sorten), en trötthet som kan jaga ut ögonen vilken sekund som helst, fotknölar har visst växt sig till det dubbla och det är kanske också anledningen till varför jag knappt fick av mig skorna.

Sen hur jag för övrigt känner mig som en avkomma från något djur som ätit dålig mat.
 Att flytta är minsann inte likt en klackspark. Under morgondagen skall jag också infinna mig i grovstädning som kommer att förstöra mig yttligare, OM jag nu inte får sova gott i natt och drömma mig bort med en pizzaslize tillsammans med Johnny Depp (och hans fru om hon nu måste ingå i mitt och hans förhållande).
Dåså, bara att längta till morgondagen som kommer att bli the D-day för min del.
Jag är inte bitter.