Först ringer de ifrån jobbet klockan 7:17, då elin stormar in med telefonen och väsnas medan jag försöker återfå mitt medvetande efter en lång tids koma.

 Jag cyklar till jobbet och som tur jävla var hade jag en matlåda kvar i kylskåpet som jag kunde ta med mig, men som synd jävla var hade all maten runnit ut i påsen. Där hade jag vantar och lite annat smått som kan bli mäkta jobbigt att tvätta. Det börjar bra, slutar dåligt.

 När jag cyklade hem så var halkan riktigt påträngande under mina däck och jag körde över glas som jag först trodde var en hög snö och is, men insåg först när jag kört över skiten att det faktiskt inte var det.

Över gatan åkte jag och där stod en jävla lastbil mitt i allt. När jag nästan är framme vid den och ska cykla förbi, så öppnas dörren till framsidan och jag fick gira allt min kropp pallade. Jag kunde ha fått en smäll tillbaka till stenåldern. Då svor jag. Och det var inte på smått.

 Som avslutning åt jag pizza med Arva. Det var förstås inte förödande.

Stay sick, folks.

40 % av växthusgaserna kommer ifrån idisslarna, som kor och får, som avger mest gaser.

Genom sin matsmältning producerar de metan som de rapar och fiser ut.

 Nu ska Sveriges lantbruksuniversitet ta reda på hur mycket gaser en ko egentligen producerar.

Institutionen för husdjurens utfodring och vård har fått 3.8 miljoner för forskning.

Då undrar jag; vad spelar det egentligen för roll hur mycket en ko fiser? Ska ni vidta åtgärder för att få dem att fisa mindre då eller?

Kolla om korna är laktosintoleranta och sen stoppa ett propp i hålet på dem?

Dessutom känner jag att min portmonä är värd dessa miljoner mer än ett par ko-fisar. Sorry.

Sannerligen säger jag dig, att snälla barn är döda barn.

 Jag var och simmade på Skaras mindre häftiga badhus för att få mig en kopp motion. Om dödende människor känner sig trötta, så vet jag inte vad jag ska kalla mig själv för i denna stund.

 Det var förstås en massa småglin där och plaskade mitt i vägen för mig. Många gånger hade jag lust att simma på dem och fråga om de hade fel på ögonen. Blindstyren, gör er själva inte till offer of Bela.

Till råga på det frågade en 13 årig kille efter mitt nummer. Så trevlig som jag är fnös jag lite åt tanken av ett samtal med minderåriga.

Sssch. Det är liksom tabu att jag är pedofil.

 Annars lyssnar jag på Bethlehem och ruvar på kycklinggrytan jag nyss åt.

Jag anar också att jag blivit sockerberoende, då suget efter något sött ständigt gör sig påmind. Det räcker inte med söta pojkar. They don´t even exist to me. Tänk att få bo på Marabou.. istället för Malibu.

Gör mig en björntjänst, erkänn att du är sämst.

Skara är ett fantastiskt samhälle som fått mig att inse hur bra jag egentligen är. Jag menar, nu har jag blottat mitt svarta bälte i stressfest och börjat tappa hår.

Är det meningen att jag ska få känna mig som en gammal tant när jag levt en fjärdedel av mitt liv?
Kalla mig aldrig ”gumman”.
På nätterna ligger jag yrvaken och tänker mig tillbaka på tiden mellan år 2000-2005.
Har du ”magic fingers”? Trollbind mig och få tillbaka mig till den tiden, så kanske jag överväger att bli obotlig optimist. Egentligen känner jag inte att livet är en jäkla apa, men den är klart sämre än den någonsin varit.

För att inte tala om min matlagning, som kan ge mig en guldmedalj i ört -OS.
Allt detta tack vare min flytt till skara. Eftersom att jag numer bor tillsammans med min självfränd (dvs någon att laga mat med) och inte minst Att det är ett måste när jag inte får mat på jobbet här.

Jag får visa min kreativa sida när det gäller mat. Hurray!

Bättre hade det kanske blivit om jag förlovat mig med bert.
Jag har fortfarande inte sett skymten av honom, men kanske mest för att han fastnat inne på ”gottis” och blivit dömd till förevig fetma.
Jag har ännu inte syndat och får leta vidare.
 För övrigt; har klockorna stannat? Is it time to say hello to EVIGHETEN? Varför tar det annan sådan tid att hitta mig?
I såfall: dra åt helvete.

HEJDÅ!

Den lille fisen skulle ha fyllt 19 år igår. Det hade varit makalöst underbart om jag hade fått kasta en tårtbit i ansiktet på honom, bara för att se hur han besvarade det. Å andra sidan, spelar det någon roll? Jag är helt säker på att han gjort något som fått mig att kikna av skratt.
Och endast ämnet; "Tommy Ryngebo" gör mig sentimental. Ingenting annat får mig så mänsklig. Det skvätts tårar titt som tätt, men det är inte bara av sorg utan av glädje också.
 Det är bara otänkbart att tiden går så förbannat fort. Det är drygt ett halvt år sedan som denna tragiska misär drabbat oss alla (Vill ni säga, men skjut mig. Ni brydde er inte när han levde. Varför göra det nu när han aldrig får veta det?)
 Hur som helst har jag en längtan till dig, min älskade vän. Faktum är att jag känner din närvaro och jag tror starkt på att vi då och då möts i det undermedvetna.
 Hur annars kunna leva om jag ska tro på att du bara är borta? Du är bara borta för dem som vill att du ska vara det. Därför sitter du i mitt knä just nu, enligt mig.
 För övrigt finns det bitches som försöker sno mina bilder på dig. Och de kan ju se sig om i blå skåpet om det. Hade de inte tid att ta kort på dig, förtjänar de dem inte heller. Jag hade tid. Och jag har det än. 
 
Sen kom jag att tänka på när du var hos mig i försomras och låg på golvet i mitt kök som en fisk på land, sprattlandes och nästan helt excentrisk skriker du; "JAG SAKNAR DIG HÄR NERE!"
Det faktum att du faktiskt är där nere är mer än skrämmande. Jag saknar dig här uppe. Du passar mycket bättre här med mig, Emma, Coca Cola, cigaretter, din tonfisk- pizza och ENASTÅENDE humor.
Du var förstås mycket mer än bara det, men en kort sammanfattning för dem som inte förstår varför du är så klockren.

Vet du vad, Tommy? Jag älskar dig som människa. Du är ett minne som fastnat bättre än bokstäverna i mitt namn.