Skara är ett fantastiskt samhälle som fått mig att inse hur bra jag egentligen är. Jag menar, nu har jag blottat mitt svarta bälte i stressfest och börjat tappa hår.

Är det meningen att jag ska få känna mig som en gammal tant när jag levt en fjärdedel av mitt liv?
Kalla mig aldrig ”gumman”.
På nätterna ligger jag yrvaken och tänker mig tillbaka på tiden mellan år 2000-2005.
Har du ”magic fingers”? Trollbind mig och få tillbaka mig till den tiden, så kanske jag överväger att bli obotlig optimist. Egentligen känner jag inte att livet är en jäkla apa, men den är klart sämre än den någonsin varit.

För att inte tala om min matlagning, som kan ge mig en guldmedalj i ört -OS.
Allt detta tack vare min flytt till skara. Eftersom att jag numer bor tillsammans med min självfränd (dvs någon att laga mat med) och inte minst Att det är ett måste när jag inte får mat på jobbet här.

Jag får visa min kreativa sida när det gäller mat. Hurray!

Bättre hade det kanske blivit om jag förlovat mig med bert.
Jag har fortfarande inte sett skymten av honom, men kanske mest för att han fastnat inne på ”gottis” och blivit dömd till förevig fetma.
Jag har ännu inte syndat och får leta vidare.
 För övrigt; har klockorna stannat? Is it time to say hello to EVIGHETEN? Varför tar det annan sådan tid att hitta mig?
I såfall: dra åt helvete.

HEJDÅ!