Den här bruden är så sjukt dryg. And they´re alive! Watch your fingers.

http://www.collegehumor.com/video:1796914

 Den här dagen kan omöjligt bli bättre. Förkylningen känns aningen bättre, även om jag faktiskt sitter här med en kopp varm mjölk m. honung.

Jag beställde en ny Singstar-skiva som jag fick idag och två filmer: Hair och West side story, går igenom Degrades Lost torso found samt Feasting on bloody chunks som för övrigt är så jävla bra och känner en tillfredsställelse bara.

 Mellan varven tvättar jag rent filtar, gör uträkningar för hur mycket jag kan spendera denna månad på underhållning, dvs mig själv alltså och klappar den proppmätta magen. I´m not pregnant.

Tata.

 En kopp kaffe i ena handen och ett tänkvärt material i den andra. Hur mycket bättre kan en vanlig tisdagmorgon bli? Okej, en bagel med skinka och ost hade förstås inte skadat. Nåväl. Till rubrikens stora avseenden.

Jag vet att jag dragit upp ämnet förut men jag är tvungen att spotta lite till.

Faktum är att jag själv inte tror på monogami, dvs engifte. Däremot seriell monogami, dvs att det är oacceptabelt med flera sexpartners på samma gång men att det är tillåtet att ha flera partners under en livstid, är något som är mer tilltalande för min egen del.

Hur ska man kunna avgöra att en människa av 6 miljarder är den rätta? Det är som att sitta i ett trångt utrymme för att undersöka väggarna. Och när man har gjort det, vad har man då att upptäcka? Ingenting. Karusellen slutar där.

Därför skulle väggarna inte hålla för min del. Jag lider av klaustrofobi och tål inte trånga utrymmen. Jag hade pressat händerna mot väggarna tills de brustit till små träbitar.

Samma sak gäller i förhållanden. Om jag inte får ut mer av vederbörande, så hoppar jag av karusellen för att den har stannat. Den är inte i gång längre.

 Nu får jag börja söka mig vidare, om jag vill. Om karusellen fortfarande hade varit i gång men ändå försökt söka mig vidare till en annan människa, hade jag fått den oskrivna regelboken nerkörd i halsen. Kan bli svårt att svälja.

Trots detta envisas man med att se över sin partners huvud och lite försynt leta efter något som ska tilltala en ännu mer.

Har man hittat något (scannat sig fram med den röda lasern som Clark Kent), vill man förstås utforska det lite närmare.

En del människor har stark självdisciplin och låter bli medan andra väljer att ge sig ut på äventyr och gör det vi kallar flirta.

Det gör människor överlag av ren instinkt, but there´s a lot of shitheads som gör det for fun.

Vad är det för mening med att ha en partner om man inte är helt nöjd? Ska man ha en partner "tillsvidare", dvs tills man hittat något bättre? Lite av en "så länge".

Då är det bättre att man gör som Hugh Hefner, polygamen i egen hög person, och stå för att man inte klarar av en i taget eller någon överhuvudtaget.

Att flirta är oschysst och man ska ha detta i åtanke; tro inte att din partner inte vet om att du flirtar eller tänker på andra, för det som finns på insidan sipprar så småning om ut på utsidan.

Kombinationen av betrakta och omedelbar uppfattning som man kallar för intuition.

That´s the look.

 Humor tyder på intelligens, did you know?

Den här snutten må vara uppgjord, men ack vilken charm den har. Lite av en "How about nice cup of shut the fuck up?".

Den här kan vara min framtid, but you´ll never know.

 Morgondagen började med att snoret rann och jag känner hur locket har slagit för mina öron. Nysattackerna var lika trevliga som Worldtradecenter-attacken 2001. Och min högra skinka kliar.

Jag är fattig som en kyrkråtta, trött som den dödaste död och nervös inför sökandet efter ett jobb i Göteborg. Kanske vill jag trots allt jobba i orsa i sommar? Jag saknar Orsagården, folket och patienterna. Hela atmosfären är gudomlig.

 Jag måste till banken. Egentligen borde jag råna dem när jag ändå har vägarna förbi men det var tydligen olagligt att göra så. Fan också, jag kan behöva varenda slant som går att få tag i. Jag pantar minsann inga burkar.

På onsdag åker jag till Orsa i alla fall. Det ska bli semester. Och förhoppningsvis kan min vän Carina hjälpa mig med frisyren som skall bli rött som nyrunnet blod.

I wear black until I find something darker.

 Jag ligger som nästan dubbelvikt av skratt när grindarna inte ville öppna sig när jag och min arbetskamrat skulle vandra hemåt. Vi tvingas gå runt och sjunka ner i lera bland buskar som är lila höga som oss, nästan.

När vi väl kommit runt så öppnas grindarna som taget ur en film. Blåsten slår upp dem hårt mot gavlarna och trots detta hade vi minuten innan kämpat med låset som inte ville ge med sig. "Det är spöklikt".

Som den gången jag satt på en stol vid matbordet, lutade mig framåt för att ta en tugga och jag nästan trillar i tallriken.

Eller när jag snubblade över en tants rollator och flyger i ett par meter rätt in i garderoben. Då skrattar man hejdlöst mycket och likaså gör mina medmänniskor. Det är alltid okej att skratta när VI gör det, inte när DU gör det men när JAG gör det. I hope you get the point.

Sen måste jag rekommendera en låt; Cars - Here in my car. Trallvänlig. En som går att snubbla till och få det att låta bra.

You´re stuck in my truck.

 "Jag har vandrat på en åker, min kropp på ett minfält, min själ sprängd i bitar. Jag vet att det inte slutar här. Det finns andra kroppar, andra fält och andra själar som ska jagas ut i krig. Det slutar inte här."

Jag vill inte låta självisk när jag säger att jag lever i ovissheten but I sure do.

Jag vill inte låta självisk när jag säger att jag vill att du ska finnas kvar i livet.

Jag vill vara osjälvisk och säga att jag finns här till varje pris. Låt mig hjälpa dig. Jag står inte ut med att veta att du tar livet av dig själv.

You´re my friend, forever.

 Igår var jag och Jaan på sjukhuset i Skövde för att låta dem kolla upp en leverfläck som har sett sina bättre dagar. Och när vi kommer dit, säger de att vi ska ta bort den genast. Say whaaat? Ah men, vänta lite nu. Ge mig något att sova på. Jag tänker minsann inte stå ut med lokalbedövning. Vet du vad PANIK innebär?

Jag var svag och gav efter.

Efter några minuter kände jag inte beröringen, men jag visste vad hon höll på med och då smärtade det till i själen. Jag nästan krampade..

Jag spände mig som en fiolsträng och jag skrattade omvartannat av ren nervositet. Det är inte alltid en HÄFTapparat har sina stift.

Nu är min leverfläck borta och de har sytt ihop min skinka. Detta har bidragit med att jag får ont av att sitta eller böja mig framåt. Jag känner mig som en utvecklingsstörd 5-åring eller också som en tant på 100 käppår.

 Hela dagen igår drev jag med min omgivning och sa; "Jag är nyopererad." som en ursäkt för att slippa göra vissa saker. Det fungerade tyvärr inte lika bra som jag hade tänkt.

Roligare än så här blir det bara inte.

Hajdo.