"Jag har vandrat på en åker, min kropp på ett minfält, min själ sprängd i bitar. Jag vet att det inte slutar här. Det finns andra kroppar, andra fält och andra själar som ska jagas ut i krig. Det slutar inte här."

Jag vill inte låta självisk när jag säger att jag lever i ovissheten but I sure do.

Jag vill inte låta självisk när jag säger att jag vill att du ska finnas kvar i livet.

Jag vill vara osjälvisk och säga att jag finns här till varje pris. Låt mig hjälpa dig. Jag står inte ut med att veta att du tar livet av dig själv.

You´re my friend, forever.

 Igår var jag och Jaan på sjukhuset i Skövde för att låta dem kolla upp en leverfläck som har sett sina bättre dagar. Och när vi kommer dit, säger de att vi ska ta bort den genast. Say whaaat? Ah men, vänta lite nu. Ge mig något att sova på. Jag tänker minsann inte stå ut med lokalbedövning. Vet du vad PANIK innebär?

Jag var svag och gav efter.

Efter några minuter kände jag inte beröringen, men jag visste vad hon höll på med och då smärtade det till i själen. Jag nästan krampade..

Jag spände mig som en fiolsträng och jag skrattade omvartannat av ren nervositet. Det är inte alltid en HÄFTapparat har sina stift.

Nu är min leverfläck borta och de har sytt ihop min skinka. Detta har bidragit med att jag får ont av att sitta eller böja mig framåt. Jag känner mig som en utvecklingsstörd 5-åring eller också som en tant på 100 käppår.

 Hela dagen igår drev jag med min omgivning och sa; "Jag är nyopererad." som en ursäkt för att slippa göra vissa saker. Det fungerade tyvärr inte lika bra som jag hade tänkt.

Roligare än så här blir det bara inte.

Hajdo.