Den här bruden är så sjukt dryg. And they´re alive! Watch your fingers.

http://www.collegehumor.com/video:1796914

 Den här dagen kan omöjligt bli bättre. Förkylningen känns aningen bättre, även om jag faktiskt sitter här med en kopp varm mjölk m. honung.

Jag beställde en ny Singstar-skiva som jag fick idag och två filmer: Hair och West side story, går igenom Degrades Lost torso found samt Feasting on bloody chunks som för övrigt är så jävla bra och känner en tillfredsställelse bara.

 Mellan varven tvättar jag rent filtar, gör uträkningar för hur mycket jag kan spendera denna månad på underhållning, dvs mig själv alltså och klappar den proppmätta magen. I´m not pregnant.

Tata.

 En kopp kaffe i ena handen och ett tänkvärt material i den andra. Hur mycket bättre kan en vanlig tisdagmorgon bli? Okej, en bagel med skinka och ost hade förstås inte skadat. Nåväl. Till rubrikens stora avseenden.

Jag vet att jag dragit upp ämnet förut men jag är tvungen att spotta lite till.

Faktum är att jag själv inte tror på monogami, dvs engifte. Däremot seriell monogami, dvs att det är oacceptabelt med flera sexpartners på samma gång men att det är tillåtet att ha flera partners under en livstid, är något som är mer tilltalande för min egen del.

Hur ska man kunna avgöra att en människa av 6 miljarder är den rätta? Det är som att sitta i ett trångt utrymme för att undersöka väggarna. Och när man har gjort det, vad har man då att upptäcka? Ingenting. Karusellen slutar där.

Därför skulle väggarna inte hålla för min del. Jag lider av klaustrofobi och tål inte trånga utrymmen. Jag hade pressat händerna mot väggarna tills de brustit till små träbitar.

Samma sak gäller i förhållanden. Om jag inte får ut mer av vederbörande, så hoppar jag av karusellen för att den har stannat. Den är inte i gång längre.

 Nu får jag börja söka mig vidare, om jag vill. Om karusellen fortfarande hade varit i gång men ändå försökt söka mig vidare till en annan människa, hade jag fått den oskrivna regelboken nerkörd i halsen. Kan bli svårt att svälja.

Trots detta envisas man med att se över sin partners huvud och lite försynt leta efter något som ska tilltala en ännu mer.

Har man hittat något (scannat sig fram med den röda lasern som Clark Kent), vill man förstås utforska det lite närmare.

En del människor har stark självdisciplin och låter bli medan andra väljer att ge sig ut på äventyr och gör det vi kallar flirta.

Det gör människor överlag av ren instinkt, but there´s a lot of shitheads som gör det for fun.

Vad är det för mening med att ha en partner om man inte är helt nöjd? Ska man ha en partner "tillsvidare", dvs tills man hittat något bättre? Lite av en "så länge".

Då är det bättre att man gör som Hugh Hefner, polygamen i egen hög person, och stå för att man inte klarar av en i taget eller någon överhuvudtaget.

Att flirta är oschysst och man ska ha detta i åtanke; tro inte att din partner inte vet om att du flirtar eller tänker på andra, för det som finns på insidan sipprar så småning om ut på utsidan.

Kombinationen av betrakta och omedelbar uppfattning som man kallar för intuition.

That´s the look.