Den lille fisen skulle ha fyllt 19 år igår. Det hade varit makalöst underbart om jag hade fått kasta en tårtbit i ansiktet på honom, bara för att se hur han besvarade det. Å andra sidan, spelar det någon roll? Jag är helt säker på att han gjort något som fått mig att kikna av skratt.
Och endast ämnet; "Tommy Ryngebo" gör mig sentimental. Ingenting annat får mig så mänsklig. Det skvätts tårar titt som tätt, men det är inte bara av sorg utan av glädje också.
 Det är bara otänkbart att tiden går så förbannat fort. Det är drygt ett halvt år sedan som denna tragiska misär drabbat oss alla (Vill ni säga, men skjut mig. Ni brydde er inte när han levde. Varför göra det nu när han aldrig får veta det?)
 Hur som helst har jag en längtan till dig, min älskade vän. Faktum är att jag känner din närvaro och jag tror starkt på att vi då och då möts i det undermedvetna.
 Hur annars kunna leva om jag ska tro på att du bara är borta? Du är bara borta för dem som vill att du ska vara det. Därför sitter du i mitt knä just nu, enligt mig.
 För övrigt finns det bitches som försöker sno mina bilder på dig. Och de kan ju se sig om i blå skåpet om det. Hade de inte tid att ta kort på dig, förtjänar de dem inte heller. Jag hade tid. Och jag har det än. 
 
Sen kom jag att tänka på när du var hos mig i försomras och låg på golvet i mitt kök som en fisk på land, sprattlandes och nästan helt excentrisk skriker du; "JAG SAKNAR DIG HÄR NERE!"
Det faktum att du faktiskt är där nere är mer än skrämmande. Jag saknar dig här uppe. Du passar mycket bättre här med mig, Emma, Coca Cola, cigaretter, din tonfisk- pizza och ENASTÅENDE humor.
Du var förstås mycket mer än bara det, men en kort sammanfattning för dem som inte förstår varför du är så klockren.

Vet du vad, Tommy? Jag älskar dig som människa. Du är ett minne som fastnat bättre än bokstäverna i mitt namn.