Jag var och badade igår (igen). Som vanligt fanns där snorungar som var i vägen för mitt elit -simmande. Speciellt en liten kille på ca 8 bast som liknade Jabba De Hutt i gröna shorts.

Den saten hällde vatten över mitt huvud när jag vilade mig liten under en sådan lite trampolin som finns på varje bana. Jag tittade argsint på honom och frågade vad han höll på med. "Jag häller vatten." Ja, jo ungjävel. Jag känner det men du kan göra det där borta och så pekade jag åt andra sidan.

Han vandrade iväg och fettet hans hängde snällt med.

Sen svor jag en ramsa för mig själv.

 För övrigt har herr Ågren trängt sig på och utnyttjat min gästfrihet till fullo. Han besöker mig för att påminna mig om att Elin är besviken på mig. Jag är redan less på honom. Han får mig att känna mig så jävla kass. Men å andra sidan ska det väl gå över så småning om.

Stay sick.

Jag drömde i natt att jag förlorade yttligare en vän och tragedierna fortsätter.

 Jag svär eden, era as. Begår ni, jävla kommunarbetare, samma misstag igen ska ni surt få ångra det. Ta inte livet av våra ungdomar. Vem ska då leva den framtid som ni tror att ni bygger upp så jävla väl?

 Var konsekventa, fatta begripliga beslut och hjälp dem dom behöver det. Vi är nämligen på väg att mista en hel hög ungdomar som vill ta livet av sig. Gör något, eller också får jag säga att det är vad jag kallar MASSMORD från eran sida. Mördare.

Först ringer de ifrån jobbet klockan 7:17, då elin stormar in med telefonen och väsnas medan jag försöker återfå mitt medvetande efter en lång tids koma.

 Jag cyklar till jobbet och som tur jävla var hade jag en matlåda kvar i kylskåpet som jag kunde ta med mig, men som synd jävla var hade all maten runnit ut i påsen. Där hade jag vantar och lite annat smått som kan bli mäkta jobbigt att tvätta. Det börjar bra, slutar dåligt.

 När jag cyklade hem så var halkan riktigt påträngande under mina däck och jag körde över glas som jag först trodde var en hög snö och is, men insåg först när jag kört över skiten att det faktiskt inte var det.

Över gatan åkte jag och där stod en jävla lastbil mitt i allt. När jag nästan är framme vid den och ska cykla förbi, så öppnas dörren till framsidan och jag fick gira allt min kropp pallade. Jag kunde ha fått en smäll tillbaka till stenåldern. Då svor jag. Och det var inte på smått.

 Som avslutning åt jag pizza med Arva. Det var förstås inte förödande.

Stay sick, folks.

40 % av växthusgaserna kommer ifrån idisslarna, som kor och får, som avger mest gaser.

Genom sin matsmältning producerar de metan som de rapar och fiser ut.

 Nu ska Sveriges lantbruksuniversitet ta reda på hur mycket gaser en ko egentligen producerar.

Institutionen för husdjurens utfodring och vård har fått 3.8 miljoner för forskning.

Då undrar jag; vad spelar det egentligen för roll hur mycket en ko fiser? Ska ni vidta åtgärder för att få dem att fisa mindre då eller?

Kolla om korna är laktosintoleranta och sen stoppa ett propp i hålet på dem?

Dessutom känner jag att min portmonä är värd dessa miljoner mer än ett par ko-fisar. Sorry.

Sannerligen säger jag dig, att snälla barn är döda barn.

 Jag var och simmade på Skaras mindre häftiga badhus för att få mig en kopp motion. Om dödende människor känner sig trötta, så vet jag inte vad jag ska kalla mig själv för i denna stund.

 Det var förstås en massa småglin där och plaskade mitt i vägen för mig. Många gånger hade jag lust att simma på dem och fråga om de hade fel på ögonen. Blindstyren, gör er själva inte till offer of Bela.

Till råga på det frågade en 13 årig kille efter mitt nummer. Så trevlig som jag är fnös jag lite åt tanken av ett samtal med minderåriga.

Sssch. Det är liksom tabu att jag är pedofil.

 Annars lyssnar jag på Bethlehem och ruvar på kycklinggrytan jag nyss åt.

Jag anar också att jag blivit sockerberoende, då suget efter något sött ständigt gör sig påmind. Det räcker inte med söta pojkar. They don´t even exist to me. Tänk att få bo på Marabou.. istället för Malibu.

Gör mig en björntjänst, erkänn att du är sämst.

Skara är ett fantastiskt samhälle som fått mig att inse hur bra jag egentligen är. Jag menar, nu har jag blottat mitt svarta bälte i stressfest och börjat tappa hår.

Är det meningen att jag ska få känna mig som en gammal tant när jag levt en fjärdedel av mitt liv?
Kalla mig aldrig ”gumman”.
På nätterna ligger jag yrvaken och tänker mig tillbaka på tiden mellan år 2000-2005.
Har du ”magic fingers”? Trollbind mig och få tillbaka mig till den tiden, så kanske jag överväger att bli obotlig optimist. Egentligen känner jag inte att livet är en jäkla apa, men den är klart sämre än den någonsin varit.

För att inte tala om min matlagning, som kan ge mig en guldmedalj i ört -OS.
Allt detta tack vare min flytt till skara. Eftersom att jag numer bor tillsammans med min självfränd (dvs någon att laga mat med) och inte minst Att det är ett måste när jag inte får mat på jobbet här.

Jag får visa min kreativa sida när det gäller mat. Hurray!

Bättre hade det kanske blivit om jag förlovat mig med bert.
Jag har fortfarande inte sett skymten av honom, men kanske mest för att han fastnat inne på ”gottis” och blivit dömd till förevig fetma.
Jag har ännu inte syndat och får leta vidare.
 För övrigt; har klockorna stannat? Is it time to say hello to EVIGHETEN? Varför tar det annan sådan tid att hitta mig?
I såfall: dra åt helvete.

HEJDÅ!

Den lille fisen skulle ha fyllt 19 år igår. Det hade varit makalöst underbart om jag hade fått kasta en tårtbit i ansiktet på honom, bara för att se hur han besvarade det. Å andra sidan, spelar det någon roll? Jag är helt säker på att han gjort något som fått mig att kikna av skratt.
Och endast ämnet; "Tommy Ryngebo" gör mig sentimental. Ingenting annat får mig så mänsklig. Det skvätts tårar titt som tätt, men det är inte bara av sorg utan av glädje också.
 Det är bara otänkbart att tiden går så förbannat fort. Det är drygt ett halvt år sedan som denna tragiska misär drabbat oss alla (Vill ni säga, men skjut mig. Ni brydde er inte när han levde. Varför göra det nu när han aldrig får veta det?)
 Hur som helst har jag en längtan till dig, min älskade vän. Faktum är att jag känner din närvaro och jag tror starkt på att vi då och då möts i det undermedvetna.
 Hur annars kunna leva om jag ska tro på att du bara är borta? Du är bara borta för dem som vill att du ska vara det. Därför sitter du i mitt knä just nu, enligt mig.
 För övrigt finns det bitches som försöker sno mina bilder på dig. Och de kan ju se sig om i blå skåpet om det. Hade de inte tid att ta kort på dig, förtjänar de dem inte heller. Jag hade tid. Och jag har det än. 
 
Sen kom jag att tänka på när du var hos mig i försomras och låg på golvet i mitt kök som en fisk på land, sprattlandes och nästan helt excentrisk skriker du; "JAG SAKNAR DIG HÄR NERE!"
Det faktum att du faktiskt är där nere är mer än skrämmande. Jag saknar dig här uppe. Du passar mycket bättre här med mig, Emma, Coca Cola, cigaretter, din tonfisk- pizza och ENASTÅENDE humor.
Du var förstås mycket mer än bara det, men en kort sammanfattning för dem som inte förstår varför du är så klockren.

Vet du vad, Tommy? Jag älskar dig som människa. Du är ett minne som fastnat bättre än bokstäverna i mitt namn.

När man tror att saker och ting tar en vändning till det bättre, kan man börja fundera på om det verkligen kan vara så simpelt att få en härlig tillvaro.
Som jag fick uppleva i juni detta år. Jag var på Sweden Rock festivalen, mötte en massa trevliga människor, drack öl och lyssnade på hårdrock av alla dessa former. Det gick framåt på jobbet. Jag kände mig både stimulerad och motiverad.

Pengar hade jag över till nya kläder, resor och andra nödvändiga måsten. Och mycket därtill. Varför skvätta tårar till det? Jag var ju lycklig!
Sen kom dödsstöten lagom till midsommar.
 En mycket underbar människa, så sant som en av mina närmaste vänner dog plötsligt av något jag inte vill uttala mig om. Då förstod jag helt plötsligt vad jag hade förlorat. Och vad jag egentligen hade.
 Först var jag bara ledsen och sörjde. Senare tog samvetet ett rejält grepp om mig och sa att jag inte hade besannat min vänskap till honom.

Det hade jag visst. Och jag vet att han visste vart på jorden jag stod.

Vad annat kunde jag visat honom mer än respekt, trygghet och tillgång till mitt inre? Ingenting.
 Tyvärr så är jag så pass cynisk och självgod att jag tror att alla människor har fel och inte förstår. Att ingen förstår hur mycket Tommys bortgång plågar mig.
Inte en dag går utan att jag sörjer, tänker, överanalyserar och plågas.
 För vardag som går saknar jag honom alltmer och ju mer jag måste inse det faktum att jag aldrig kommer att få krama om honom igen, finnas där till hands eller skratta åt hans helt orginella person gör att min egen person går under jorden. Jag står bara inte ut.
 Att gå till hans gravsten känns mest bara underligt. Han ska inte vara där. Det är fel. Jag vill gå dit och prata med honom men också hoppas på att han lyssnar.
Därför vill jag lägga till en textdel av The Fray med låten; How to save a life, för att uttrycka min frustration.

I pray to god he hears me.

Where did I go wrong? I lost a friend,
Somewhere along in the bitterness.
And I would have stayed up with you all night,
Had I known how to save a life.

---

I all förglömnad skall jag minnas dig,
som den vän du varit för även mig.
Trots det skall vi förevigt vila var försig.
Jag saknar dig.